Frilansjournalisten John Lund tog pulsen på Vejpkollens redaktör och grundare Stefan Mathisson efter hans resa till Panama och WHO:s tobakskonvention i februari 2024. Vad hände där nere egentligen, hur påverkar det Sverige och varför åker man jorden runt för att engagera sig i något som konstigt som e-cigaretter?
Att åka över halva jordklotet för att engagera sig i en… produkt? Vejpkollens chefredaktör och grundare Stefan Mathisson satte sig på den långa flygresan från Göteborg till Panama City för en vecka av aktivitet och anti-aktivitet, fokuserat kring nikotinprodukter och kampen för att rädda dem, eller att krossa dem. I centrum stod WHO:s COP10-möte kring tobakskontroll, som ägde rum 5-10 februari i år, men även en alternativ konferens, kallad ”Good COP”.
Läget inför Panama
Världshälsoorganisationens, COP10-möte, eller ”partskonferensen om WHO:s ramkonvention om tobakskontroll” väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet i almänna medier. Men många diskussionspunkter stod på agendan, inte minst frågor om ”nya nikotinprodukter” – som WHO vill likställa med vanliga cigaretter och annan brännbar tobak. Man vill bland annat förbjuda smaker, förbjuda öppna system, ta fram en allenarådande standardmodell på en e-cigarett med en mekanism som släcker ner efter ett visst antal puffar, omdefiniera ånga från e-cigaretter som tobaksrök, lägga ett skattetryck på nya nikotinprodukter helt i höjd med vanliga cigaretter, definiera alla som vejpar eller snusar som rökare som misslyckats med att sluta och, slutligen, förbjuda allting och sikta på en ”nikotinfri” värld.
En alternativ konferens
”Tobacco harm reduction”, skademinimering, finns inte på kartan – den frasen anses påhittad av tobaksindustrin, ”Big Tobacco”, för att ”locka in kommande generationer i ett livslångt beroende”. Ingen som avviker i åsikt är välkommen att vara med, så den rådande agendan är tämligen oemotsagd. Däremot, och parallellt med COP10, anordnade amerikanska organisationen Taxpayers Protection Alliance, TPA, en ”motkonferens”, ibland kallad ”Good COP”, med paneler där alla var välkomna att vara med, experter, användare, aktivister med flera. Stefan Mathisson, redaktör och reporter på Vejpkollen, var en av de som deltog.
Hade du ett packat schema?
“Det var ju knappast tid över att se landet i sig, kan man säga. Panama-kanalen är å andra sidan lite som en hamn i Göteborg, fast en aning större såklart. Och så är det 40 grader istället för ynka två i februari.”
Var det just TPAs program som du följde?
“De hade ett program och med många som jag har träffat på andra konferenser. Deras program följde jag och var med när det var paneler men jag vill ju se så många sidor som möjligt. Det är ju målet jag har med Vejpkollen, att försöka luckra upp vad den här diskussionen handlar om och så tydligt som möjligt försöka visa vem som är med i den här debatten om e-cigaretter och snus och nikotin och skademinimering och vilka intressen som finns och att allting inte är svart eller vitt, och att prata med så många man kan – annars hade det varit ganska tråkigt att åka. Så det första jag gjorde var att ta mig ut till konferenscentret där COP10 ägde rum. Där sprang jag på olika aktivister, anti-tobak och anti-vape-folk som jag försökte prata med, men de ville inte prata med någon som inte var inne i själva lokalen, där bara de behöriga fick vistas. Däremot filmade de oss, journalisterna som var där utanför.”
Filmade de er för att dokumentera olika ”suspekta” individer?
“Jag tror det, faktiskt. De här grupperna jobbar lite så. Antitobaksrörelserna är en historia för sig. Det är rent krig. Antifa-rörelsen och högerextremistgrupperna jobbar på precis samma sätt, har jag observerat. Väldigt hårdföra och väldigt hotfulla. Det här gänget var ganska överårigt i ålder men de betedde sig mera som barn. Det kom från Mexico framför allt, en ganska stor grupp med plakat med ”Stop Big Tobacco och ”Ban vaping” och bilder på överkryssade e-cigaretter. Det var intressant att se på nära håll. Och samtidigt som den här gruppen hade sin demonstration så var där även en grupp tobaksbönder som motdemonstrerade och även cigarrtillverkare, som bägge anser att deras verksamhet inte hör hemma i tobakskonventionen eftersom de inte har något med cigarretter att göra. Dom fick inte heller komma in på konferensen. Och så var där en spansk vape- och skademinimeringsaktivist, Julio Ruades, som jag intervjuade, som faktiskt lyckades ta sig in i entréhallen. Hans YouTube-kanal har en halv miljon följare. Ganska snabbt fick han gå ut därifrån igen, eskorterad av vakter. Jag var också intresserad av läget i själva Panama, deras regler och sådant. Panama har förbjudit försäljning av alla e-cigaretter och även höjt skatterna på cigaretter. Det var vilket alla fall jättelätt att få tag i e-cigaretter. Jag pratade med folk från den lokala vape-organisationen, som har lagt in en stämning mot staten eftersom de anser att det här förbudet strider mot grundlagen.
Sedan var jag och lyssnade på de flesta av ”Good COP”-panelerna, som ägde rum varje kväll, och fick tag i olika deltagare som jag även gjorde intervjuer med.”
Var ni många ditresta journalister?
“Rätt många, som precis som jag hade kommit dit för att se vad det hela handlade om. Många visste mycket lite, eller inget om vad e-cigaretter egentligen är eller skillnaden mellan att röka och att vejpa, eller ens snus eller nikotinpåsar. Det blev faktiskt en hel egen avdelning av min resa, att förklara för andra journalister vad detta faktiskt handlar om, att vara både journalist och aktivist på samma gång.”
Det är ju anmärkningsvärt att ha fått detta uppdrag, och samtidigt sakna den mest grundläggande kunskapen, kan man tycka?
“Det kan man tycka. Men det är skrämmande vanligt. Även i Sverige. Jag är inte förvånad. Mediebevakningen kring e-cigaretter och skademinimering är väldigt undermålig i de bredare medierna och under all kritik.”
Såg du några av de streamade sändningarna från COP10-mötet och vad var dina intryck?
“Det gjorde jag. Den första sessionen skulle ha sänts live men det blev något tekniskt strul så de lade bara ut en mindre del. Men ”Good COP”-folket lyckades få tag i hela sessionen till slut och fick ganska direkt ut den på nätet. Det var ju intressant att se på de olika nationernas uttalanden om tobak och nikotin. Där var riktigt argsint retorik från Nederländerna, som vill förbjuda i stort sett allting som har med alternativa nikotinprodukter att göra. Kina slog sig för bröstet för sina insatser för att minska rökningen, samtidigt som de statliga tobaksbolagen står för hälften av all tobak som säljs i världen – och samtidigt är landet världens största producent av vejpprodukter.
Hur var stämningen på mötet?
Man ska ju inte glömma bort att WHO sedan några år tillbaka har en enormt aggressivt negativ inställning till e-cigaretter. De förespråkar förbud, helst totalförbud, de menar att det inte går att sluta med e-cigaretter eftersom det inte finns några bevis. Det råder en väldigt aggressiv stämning.
Vad sade de olika delegaterna om skadereducering och vejpning?
Givetvis var jag extra nyfiken på Storbritannien, Nya Zeeland och Filippinerna, som alla har en ganska progressiv lagstiftning kring alternativa nikotinprodukter och vad de skulle säga, eller våga säga. Och vad Sverige skulle säga, om de skulle göra något speciellt uttalande? Men det valde de att inte göra. Istället lät de EU göra ett samlat uttalande.”
Det känns ju ganska uppseendeväckande att helt undvika att göra något uttalande, i ljuset av den internationella uppmärksamhet Sverige just nu har – inklusive bland etablerat vetenskapsfolk – på grund av sin låga rökarstatistik och tillgången till snus – och det faktum att dessa två faktorer påverkar varandra. Det talas om ett land där skademinimering faktiskt fungerar, och uppmuntras av systemet. ”The Swedish Experience” är ett uttryck som kanske kan vara på väg att bli lika känt som ”The Swedish Model” var på 1900-talet, med sin medelväg mellan socialism och kapitalism. Det har ju talats om snus mer än någonsin de senaste tio åren, känns det. Sverige borde väl nästan ha känt sig manade att göra någon form av uttalande i saken – inte minst i dessa tider.
“Det kan man tycka. Men mycket av den här diskussionen blir ju helt oberörbar – eftersom det svenska snuset, med sin förekomst i ett land med väldigt låg rök- och röksjukdomsstatistik, säljs av ett tobaksbolag, Swedish Match. Det är ju nu också, faktiskt, Swedish Match som har myntat uttrycket ”The Swedish Experience”. Därför är en sådan diskussion helt ohållbar i WHO-sammanhang, när kopplingen till ett tobaksbolag är så tydlig. Själv tror jag därför att det inte skulle gå att ställa sig upp och säga någonting om det överhuvudtaget. Samtidigt är det ju sant att andelen rökare i Sverige är väldigt låg, statistiskt konstaterat, men att rökfri tobak och nikotin har ökat. Kopplingen är tydlig. Och det kunde ju svenskarna faktiskt att påpekat. Det är också värt att nämna att vi har ganska hårda lagar kring tobak och nikotin över hela linjen, men vi tillåter allting på marknaden och låter enskilda företag styra hur försäljningen ser ut i butikerna. Och man kunde tycka att den svenska delegationen skulle prata om det här, men i alla fall jag själv räknande inte med att de faktiskt skulle göra det. Det får istället bli politikernas uppdrag, att tala för den svenska modellen på det här området.”
Hur ska man förklara för andra hur det fungerar i Sverige?
“Jag nyss besök av en brasiliansk skademinimeringsaktivist från Brasilien, som hade kommit till Sverige för att se på hur vi gjorde och hur det såg ut, detta med ”The Swedish Experience”. ”Vem ska jag prata med?”, frågade hon. ”Jag vet något ännu bättre än att prata”, sa jag, och tog med henne till första bästa pressbyrå och titta på deras skyltning av nikotinprodukter. I Sverige så syns knappt cigaretterna längre. Istället ser man snus, och mer och mer på sista tiden, e-cigaretter. Någonstans manifesterar det en vilja från butikens håll att de helt enkelt inte vill sälja cigaretter längre.“
Dessutom inte byggt på politiska beslut, utan förnuft och principen om naturligt urval. Till irritation för de som insisterar på politisk inblandning i tid och även otid, möjligen. Hade du kontakt med någon av de tillresta ur den svenska delegationen, antingen under konferensen eller inför, hemma i Sverige?
“Det hade jag. Jag tog reda på vem som ingick och gjorde en intervju med delegationsledare, Paula Ericson, som är sakkunnig på socialdepartementet. Hon var väldigt tystlåten och ville inte och får inte säga någonting om någonting. Sverige skulle hålla EU:s position, var beskedet. Jag bad att få ut de dokument som fanns, när jag sedan fick dem var det mesta överstruket med svart sekretessmarkering. Däremot pratade jag med många politiker inför resan, och idag älskar man att prata om skademinimering, i alla fall från högerhåll, där man har anammat den här modellen som politisk kraft. Man har insett att snus och rökfri nikotin är viktigt för folk. Även socialdemokrater, som härom året var väldigt förbudsivrande på hemmaplan, har stått upp för snus och nikotinpåsar i EU. Så politikerna talar gärna, medan tjänstemännen är mera förtegna.”
Sedan har vi ju lobbyn emot nikotin, i både rökt tobaksform men även i alla annan form. Från det hållet hörs ibland att Sverige har ställt sig bakom världshälsoorganisationens konvention för tobakskontroll och därför bör införa de för denna konvention gällande reglerna. Det kan ibland nästan låta bindande eller tvingande, men är det verkligen det?
“Till exempel Folkhälsomyndigheten är väldigt noga med att påpeka detta, ja. Den är ett återkommande slagträ för att övertyga politiker om att göra vad man tycker är det rätta – och även för att kunna fortsätta ha relevans och finansiering – men man ska aldrig glömma att det är en rekommendation, även om det ser dåligt ut att inte följa den. Kanske inte så mycket för ett land som Sverige, jämfört med ett land utan tydlig profil i regleringen. Skademinimering finns faktiskt med i WHO:s stagdar som ett möjligt verktyg, det ska man inte glömma, trots allt.”
Det låter lite som en kyrka, det där COP10-mötet, med olika stränga ”dekret”. Kyrkan hade ju makt en gång men har det inte idag, i alla fall i ett modernt land som Sverige. Kan man ta lite av vad som sagt med en nypa salt, i alla fall i den riktiga världen?
“Det stämmer nog till viss del. Går du till nationell nivå i de respektive länderna så beror mycket på hur kunniga politikerna faktiskt är i frågan, och vilka som är i majoritet. Glöm inte att det var ett smakförbud på agendan i Sverige bara för ett och ett halvt år sedan, och även den gången kom WHO och ramkonventionen på tapeten. Vissa länder, som Nederländerna och Danmark, märkligt nog två ganska ”frigjorda” länder på vissa områden, har bägge röstat igenom smakförbud. Skillnaden är nog att Sverige har politiker som har begripit sig på detta med skademinimering och satte sig på tvären.”
Var det då någon som faktiskt tog upp skademinimening på COP10 i Panama? Sverige gjorde det inte och Storbritannien lär ha undvikit att tala om sin öppna syn på e-cigaretter, till betydlig besvikelse för många. Var där då någon som vågade försöka hamra lite i WHO:s massiva motståndsmur?
“Nya Zeeland, som har halverat sin rökning sedan de började förespråka e-cigaretter, sade i alla fall nästan som det var, men undvek ordet ”e-cigaretter” till förmån för ”evidensbaserade metoder kring skademinimering”. I verkligheten har de ju gått ut med statliga kampanjer för att få folk att sluta röka med hjälp av e-cigaretter. Mest av alla stack St Kitts and Nevis ut, ett liliput-land i Västindien som tog tillfället i akt och sa att de inte alls tyckte att man bara skulle tala om förbud kring e-cigaretter och rökfri nikotin utan istället ha en sansad diskussion, och att man borde skapa en arbetsgrupp som skulle tala om ”harm reduction”. Vilket också verkar bli av. Och vilket också ledde till att det inte blev ett enda konsensusbeslut kring e-cigaretter eller snus eller nikotinpåsar denna gång och att allt blir framskjutet till nästa möte om två år. På grund av detta lilla land. Ett stort land skulle nog inte komma undan med det här, det hade de varit för rädda för. Och både St Kitts och även Filippinerna, som också sade positiva saker om skademinimering, blev rejält nedgjorda av anti-organisationerna, som också var på plats, och fick höra att de gick tobaksbolagens ärenden. Man får komma ihåg att de som driver den här verksamheten inte är hälsoexperter utan opinionsbildare med ett budskap: att tobaksindustrin är hin håle själv. Och allting som de rör är ren ondska. Jag uppfattade en väldigt spänd stämning i lokalen.”
Vad tror och tycker du om framtiden för e-cigaretter och andra rökfri nikotinprodukter?
“Jag tror faktiskt att det kan hända något inom WHO med tanke på att många länder faktiskt har insett att skademinimering för rökare inte är en ploj. Och lite kan man faktiskt tacka tobaksbolagen för att de har lobbat i frågan om att kunna få sälja en ny produkt istället för cigaretter. Det har skapat en grogrund för oss användare av alternativa nikotinprodukter som ingen brukar lyssna på men som med tiden anses kunna tillföra diskussionen något. WHO kommer säkert att fortsätta med sin hårda linje och korståg, i alla fall tills finansieringen börjar sina. Men viktigast av allt är att vi har en situation i världen, inte minst i Sverige, där detta har blivit lite för stort för att misslyckas. Vi har nått en slags kritisk massa nu, när så många använder de här produkterna, och att plötsligt börja jiddra om förbud kommer helt enkelt inte att fungera. Mer och mer kommer det ett krav av förändring i attityden kring de här sakerna, och när politikerna mer och mer får höra från oss som vill få bort cigaretterna genom de nya produkterna så kommer det att hända bra saker, det är jag övertygad om.”
Har du några goda egna minnen att ta med dig från resan?
“Absolut. Extra fint var en betraktelse som Bengt Hedlund gjorde. Bengt är redaktör och VD på Convenience Stores Sweden, ett kunskapscentrum för butiker, grossister och leverantörer i Sverige och var också på plats, vi reste ner ihop. När vi har på TPA:s paneldiskussioner så var där ju en del jag redan kände från andra sammanhang och konferenser, och jag satt och pratade med en indisk läkare om någon ny teknik och vi fyllde bägge i på olika ställen och snacket var i full sving. Och så säger Bengt: ”Detta är ju fantastiskt. Ni kommer från helt olika delar av världen. Och ni samlas kring… en produkt, som uppenbarligen betyder väldigt mycket för er båda, och som nu åker över halva jordklotet för att engagera er i.” Det är ganska starkt. Detta är en rörelse. Den är global. Den kommer inte att försvinna. Den är inte betald av tobaksindustrin. Detta handlar om människor.”
“En annan rolig grej är att kolla i taxfreeshoparna och vad som finns och inte finns. Sprit och cigaretter är där ju alltid, och parfymer. Men numera finns där vissa märken av e-cigaretter också. Visserligen är det främst produkter från de stora tobaksbolagen men det är ändå spännande. Här har det hänt något. Det hade ju varit omöjligt för bara tio år sedan. Det är en fin trend.”
