OPINION. Nikotinpolitiken håller på att förändras – och WHO och många EU länder riskerar att hamna på fel sida av utvecklingen. Sverige visar att skademinimering fungerar, medan flera EU-länder och WHO klamrar sig fast vid förbud som snarare gynnar cigaretter. I skottlinjen står konsumenter, dåligt utbildade läkare och kommande generationer nikotinbrukare.
EU bromsar – och det är ingen slump
EU kommer inte driva några förbud eller aggressiva restriktioner mot rökfria nikotinprodukter inför WHO:s elfte möte om tobakskonventionen. Det är kanske ingen stor nyhet (Vejpkollen har rapporterat om detta vid ett flertal tillfällen) men det är ändå rätt talande. Något håller på att hända i synen på rökfritt nikotin – och för både WHO och delar av EU:s hälsobyråkrati är det här ingen trevlig utveckling. Man riskerar att förlora monopol på tolkningen av “det goda” i nikotinpolitiken.
Sverige har redan gått vidare från förbudstänkandet
Ur svensk vinkel är EU:s “icke-linje” faktiskt inte särskilt dålig. Sverige har redan visat att det går att få bort cigaretterna utan att moralisera sönder debatten. Snus, nikotinpåsar och e-cigaretter har gjort jobbet bättre än något förbud någonsin lyckats med.
När regeringen dessutom ändrade det tobakspolitiska målet – från att försöka minska bruket till att minska skadorna – blev allt plötsligt logiskt. Man höjde skatten på cigaretter, sänkte den för snus. Skademinimering blev inte längre ett suspekt begrepp, utan en strategi som både konsumenter och forskningen kan ställa sig bakom.
Så varför skulle vi, i detta läge, låtsas att alla nikotinprodukter är lika farliga? Det vore snarare ett sätt att gynna cigaretterna. Och det är svårt att se vem som skulle tycka att det är en god idé.
WHO och EU: gamla berättelser, nya problem
Problemet är att flera tunga EU-länder fortfarande håller fast vid synsättet att allt nikotinbruk måste motarbetas lika hårt. Och WHO är ännu tydligare: man vill i princip inte ens att ordet “skademinimering” ska uttalas.
Det leder till en paradoxal situation där rökfria produkter ofta möts av hårdare motstånd än cigaretter. Inget av detta bygger på vetenskap – men däremot på ett väldigt bekvämt politiskt narrativ där industrispöken och moralism tar stor plats.
Forskningen finns – men spelar allt mindre roll
Det är nästan märkligt att säga det högt: forskningen är rätt enig. Rökning är farligt. Rökfritt är betydligt mindre farligt. Det är ganska basalt.
Men i debatten upplever man ofta att den som antyder detta betraktas som någon sorts lobbyist.
Det har utvecklats en slags politisk bubbla där man beställer studier som undviker de mest relevanta jämförelserna, och där allt som inte passar in avfärdas som industriellt inflytande.
Det är en märklig ordning – och den håller på att bli ohållbar.
Andra länder börjar se vad Sverige redan vet
Fler och fler EU-länder inser nu det som vi i Sverige (och för all del även Storbritannien och Nya Zeeland) har levt med i över ett decennium: det är betydligt lättare att minska skador än att minska bruk. Och det är betydligt enklare och empatiskt acceptabelt att få människor att byta till rlkfria nikotinprodukter än att få dem att sluta använda nikotin helt och hållet.
När verkligheten till slut tränger igenom den politiska filterbubblan blir det svårt att fortsätta låtsas som om förbud är den enda vägen framåt.
När bubblan styr tänkandet – då blir det farligt
I de länder som fortfarande håller fast vid förbudslinjen hamnar beslutsfattare och vårdpersonal i en nästan hermetisk sluten värld. Där är ALLT som antyder att rökfritt nikotinbruk kan spela en positiv roll per definition framställs som “myter”.
Det är en farlig utveckling. De som behöver förstå skillnaderna bäst – läkare, vårdpersonal, politiker – ser bara ena sidan av verkligheten.
Resultatet blir förvirrade råd och rökare som inte förstår varför de ska byta från något dödligt till något betydligt mindre skadligt. Det är svårt att kalla det en framgångsrik politik.
Ungdomsbruket: mer komplext än slagorden tillåter
Här finns också en verklighet som ofta glöms bort: ungdomar köper i stor utsträckning både vapes och cigaretter via den svarta marknaden. Det är där tillgången finns, oavsett hur många paragrafer man skriver.
Men just därför spelar skademinimering roll även för dem.
Det är lätt att moralisera över fruktsmaker, men faktum är att många unga väljer produkter som luktar mindre, är enklare att hantera – och är betydligt mindre skadliga än cigaretter. Det betyder inte att ungdomsbruk är oproblematiskt. Men det betyder att valet mellan cigaretter och rökfritt faktiskt är ett val, även på den svarta marknaden.
Att andra länder börjar kasta nyfikna blickar mot Sverige är därför inte konstigt. Det är snarare lite väl sent.
EU börjar backa – men WHO står kvar med händerna över öronen
EU har börjat röra sig bort från den hårdaste förbudslinjen. Det är ett tecken på att något håller på att lossna. För WHO är frågan mer akut: fortsätter man att hålla för öronen riskerar man inte bara att hamna fel i nikotinfrågan – utan att tappa förtroende i betydligt större frågor.
Till slut återstår bara en fråga:
Hur länge kan man hålla fast vid en bubbla innan den spricker?
