Tonåringar vejpar och snusar –

Tonåringar använder e-cigaretter.

Såklart. Trots åldersgränser. Trots skräckpropaganda. Och trots att många organisationer kammar in stora bidrag, skattepengar, för att driva kampanjer i syftet att ”varna ungdomar för farorna med e-cigaretter”.
Jösses, det fungerade inte för att stävja rökning bland unga på 80-talet, varför skulle det fungera för e-cigg och nikotinpåsar nu?

När jag tände min första cigarett var jag 14 år gammal. Jag visste hur farligt det var. Min morfar dog av lungcancer, min mormor av lungefysem. De rökte sig hela vägen in i döden. Det spelade ingen roll för mig just då. Jag ville testa, för jag var nyfiken. Anledningen till att jag fortsatte var för att jag gillade det. Dumt? Ja. Men fördelarna överträffade riskerna, just då. Hade e-cigaretter funnits (1989) så hade jag kanske fastnat för det istället. Forskningen tyder i alla fall på det. Det nämligen är mer personligheten, faktorer i uppväxten, benägenheten att ta risker och en lång rad andra psykologiska faktorer som påverkar oss när vi som unga fattar beslut. Valet att börja röka är inget undantag. Det är samma ”sorts” ungdomar som vejpar idag, som annars sannolikt hade rökt 1989. Det är klart som korvspad.

Ångest, nikotin och våndor

Rökning, eller för den delen e-cigg, fyller ett tomrum. Tillfredsställer ett behov på flera plan: skapar en identitet, leder till gemenskap, kittlar nerverna. Dessutom: nikotin dämpar ångest och stress. Självmedicinering mot tonårens alla våndor, med andra ord. Jag träffade majoriteten av mina vänner i rökrutor, under spisfläkten på festerna, på balkonger. Jag fick mitt första riktiga jobb efter ett samtal i rökrummet på en tidning. Den sociala aspekten, det positiva, vann över Non Smoking Generations präktiga föreläsningar om att det skulle vara ”coolt” att vara tobaksfri, att röka var idiotiskt och att jag och min mormor, morfar och alla mina vänner per definition var dumma i huvudet.

Nä. NSG missade målet. De enda som lyssnade var de som redan höll med. Och de varken rökte eller fattade poängen med att sitta i timmar i ett rökfyllt rum och diskutera Metallicas senaste skiva eller bara glo på dåliga skräckfilmer. Vi som rökte hade hittat livet och vi gillade det.

Problemet är givetvis att rökning med tiden dödar varannan användare. Och nej, det är inte nikotinet, det är inte smakämnena (ja, ALLA cigaretter är smaksatta på något sätt). Det är förbränningen av tobak, röken, som dödar.

E-cigaretter däremot, är något annat. De är inte lika skadliga. Inte ens i ett “worst case scenario”. Ånga är ånga – inte rök. Koncentrationen av de skadliga ämnen som går att mäta i ångan är inte tillräckligt hög för att skada lungor eller blodkärl i någon större utsträckning. Det är åtminstone hypotesen. Forskare inom området jobbar med en sannolikhetskalkyl och ställer skadligheten från cigarettrök mot en förmodad skadlighet i ångan från e-cigaretter. Och även om vi inte känner till effekterna av 40 års vejpande så vet vi vad det innebär att röka i 40 år. Att andas in rök, tjära och kolmonixid i flera årtionden, det klarar inte kroppen. Cancer och hjärt-kärlsjukdomar är bara förnamnet.

Skadereducering på rätt ställe

Därför är det intressant med forskning som visar att den grupp unga, som för 20 år sedan ofta började röka, nuförtiden lockas av e-cigaretter istället. Det handlar om såna som mig och tusentals andra. Vi som lockas av fördelarna och inte bryr oss särskilt mycket om riskerna. Vi som fick fördelar av att nyttja nikotin, vi som bara ville passa in eller vara ”coola”. Vi som gillade att röka.

Därför bidrar e-cigaretter till skadereducering, vare sig vi vill det eller inte. 

Jag tänker inte givetvis inte sitta här och uppmuntra ungdomar att använda elektroniska cigaretter. Men jag inser också att det inte spelar någon roll vad jag säger egentligen. Tonåringar kommer att ta risker. Men som vuxen, förälder eller bara politiskt engagerad, har jag ett ansvar. Och det handlar inte om att stoppa någon från att testa gränser. Det handlar istället om att riskreducera, att påvera vilka konsekvenserna blir av de risker som ungdomar oundvikligen utsätter sig för. Jag vill se säkerhetsbälten i bilarna, om vi nu väljer den liknelsen. Jag vill se sexualundervisning i skolan och kondomer på festerna. Jag vill att myndigheter och officiella företrädare informerar om vejpning som ett säkrare alternativ för de skolundomar som envisas med att röka på rasterna. Det är riskminimering, skadereducering i praktiken.

Hur vi som samhälle hanterar den teknik som kallas e-cigaretter kan få stora konsekvenser för folkhälsan. Kanske inte nu direkt, men om 40 år ser vi sannolikt effekterna av vad vi gör nu: om riskbenägna ungdomar hellre väljer e-cigaretter istället för cigaretter (e-cigg är 95 procent mindre skadliga) så ser vi sannolikt förre döda nikotinister. Om NSG och deras finansiärer får fortsätta i samma gamla hjulspår blir det sannolikt tvärtom: ungdomar fortsätter att använda analoga cigaretter – på grund av en alltför restriktiv och ogenomtänkt lagstiftning kring e-cigaretter, framtvingad av skräckpropaganda från de intressegrupper som inte vill fatta grejen.

Det handlar om att välja väg.

Det är nu vi ska hjälpa framtidens unga att välja klokt. För de kommer med stor sannolikhet att göra dumma saker. Frågan är bara HUR dumma? DET väljer vi.

Stefan Mathisson
Chefredaktör Vejpkollen


Gillar du Vejpkollen? Då kan du stödja arbetet med tidningen!

SWISH: 1231093830

Eller stöd kontinuerligt. Bli en Patreon (det vill säga: stödprenumerera på Vejpkollen).



Genom att bli en Patreon får du tillgång till historien bakom nyheterna, mer djupgående diskussioner och ett och annat glädjerop från redaktören!

Vad tycker du? Kommentera nedan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *